Nytt år, nytt...hår?

Älskade Julia, du är som en frisk fläkt nästan jämt. Ibland stormar du och åskan går men allra mest är du som en ljummen sommarvind, så ljuv och älskvärd. Sen har du också dagar då du virvlar på som en yster vårvind och då... ja, då vet man aldrig vad som kan hända.

Kanske det här:

Ja, hjärtat, du kan själv! Och det blev jättebra. Och snabbt gick det.

Gott Nytt 2013!

Mayakalendern till trots har vi ändå firat både jul och nyår. Nu är det ett nytt år och nya tag. Vi har haft ett härligt jullov och äntligen, äntligen är det lite svalare i luften.

God fortsättning på er alla och vi önskar er ett underbart 2013 fyllt med kärlek, lycka och framgång!

Oooo, glömde bron! Över floden Kwai.

Vi såg ju bron också såklart! Och åkte tåg med både dörrar och fönster öppna. Och hör och häpna; det fanns ingen skylt som sa att man inte skulle luta sig ut! Det skulle man inte. I alla fall inte när det kom bergväggar, eller grenar, men annars gick det bra.

Nu saknar jag tystnaden. Det var så tyst, tyst. Fast inte tåget då.

Elefanter, elände och en sådan utsikt!

Så har vi haft besök av farmor och gammelmostrar (får vi säga så?! ;-)), alltså farmor och farmors systrar. Och kusin Ludvig förstås! Vi hade så trevligt och bokade oss en resa till Kanchanaburi eftersom det önskades äventyr. Vi började med en elefanttur och jag håller nog med farmor Lena: "Nu har jag gjort det här och behöver inte göra om det!".

Givetvis fick vi den största elefanten, stor som ett hus och såg helt galen ut. Julia sprang såklart i förväg och rakt fram till elefantkulan eller vad det nu kan heta. Alla jublade när vi äntligen kom fram till flottarna som skulle ta oss tillbaka till civilisationen. Och nej, elefanter är inte särskilt sköna att klappa. Att stilla flyta fram på en bambuflotte efter ridturen och låta fötterna svalkas i vattnet var mycket trevligare!

Vi passade också på att äta lunch på lokala "pizzerian". G så gott det var! Jag hade kunnat äta en hel elefant. Hoppas bara att det inte var hund? Hur som, det smakade som kyckling!

Vi besökte också War Memorial Museum, som var mycket intressant och välskött. Det öppnades 1994 till minne av alla de som dog under bygget av Dödens järnväg under andra världskriget. Naturen var helt fantastisk och barnen sprang glatt. Samuel väntande med både rädsla och spänning på Hellfire Pass, Helvetespasset, men förstod inte riktigt vad det innebar. Det var bara så fridfullt, vackert och tyst. Och hemskt, för oss som inte är barn som tack och lov verkade helt ovetandes om vilka hemskheter som begicks.

Hösttrött

Ont i halsen och så trött, så trött. Det kan också bero på att vi går upp i ottan och i säng sent omsider varje dag. Just nu är det höstlov för barnen och vi måste upp ännu tidigare eftersom på helger och lov så vaknar barnen naturligtvis innan solen går upp, suck.

Ormar

Idag har vi varit och tittat på ormar. Det hela började med att Samuel hade med sig en bok hem från biblioteket som handlade om skallerormar. Sen bara fortsatte det. Vi gjorde en egen skallerorm, vi lekte ormar, vi tittade på några hemska filmer på youtube och sedan köpte vi en film om Afrikas mest dödliga ormar (för Afrika känns ganska långt bort. Alla läskiga delar kunde jag avfärda med att "men det där var i Afrika. VI är ju i Asien").

Det naturliga var sedan att besöka en ormfarm i Bangkok för att bekanta sig med inhemska ormar som vi förhoppningsvis aldrig kommer att få se i sin naturliga miljö.

Redan vid ingången började jag tycka att det kändes lite otäckt. Massor av sjukhusbilar?!

Men det var inte så illa. Det är Röda Korset som har ormfarmen då de framställer serum där, inför publik. Dock var det nog vilodag för giftormarna idag, de behövde inte bita i något, bara kräla runt lite inför publiken. Här nere har de ett väldigt bra exempel på en orm som är riktigt giftig och en som bara är det lite lite.

Vilken är den giftiga tror ni?! Ett tips är att titta på de som håller i ormarna. En ser lite mer avslappnad ut än den andra...

Slutligen en bild då barnen till sin stora lycka fick hålla i en burmesisk pytonorm. Julia var först fram och höll den i huvudet men då grupperade vi om dem och Julia ville absolut att den skulle slängas runt halsen som en boa (ha ha ha, där fick jag till det!). Samuel höll i delen med huvudet så gott han kunde men det var inte så lätt. Allt det där om att det faktiskt finns giftiga ormar och att man normalt inte klappar ormar hade tydligen gått dem helt förbi då de glatt höll den.

Samuel simmar och håller låda

Samuel har vuxit flera år känns det som, vart tog tiden vägen? Härom sistone så slog det mig att nu har man inga små barn längre, när båda går i skolan.

Samuel kämpar på och har redan börjat andra klass. Han stormtrivs och om inte engelskan riktigt fanns där innan sommaren så finns den definitivt nu!

Här tycker vi också att han är riktigt lång, men det kan förstås bero på att alla andra är lite mindre...

Nytt på schemat för i år är fotboll (där Samuel stolt har sin Sverigedräkt men mest snackar med sin kompis vid sidlinjen), svenska och piano. Samuel vill helst spela trummor men tack och lov så fanns det inte som tillval i årskurs två. Svenskläraren har också uttryckt att Samuel gillar att prata och det är väl himla tur det för klassen består bara av två elever!