Som tidigare har skrivits så är Samuel en hejare på att hjälpa till hemma. Han har blivit så stor och det känns nästan som att han snart klarar sig själv. Men bara nästan.Häromdagen vispade vi pannkakor tillsammans och Samuel tyckte det var så roligt. Pannkakssmeten blev grundligt vispad, vispad lite till och lite till och lite till... Och ännu en gång.
Sen ramlade Samuel av stolen i ren vispfrenesi och med hjärtat i halsgropen kollar jag efter brutna ben, ev. bulor på huvudet, ringer Max och bränner fast en pannkaka - samtidigt. Eftersom Max inte är på sin plats går telefonsvararen igång och jag glömmer telefonen. Stackars Max, vilket o-roligt meddelande det blev: Samuel gråter och jag ojar mig och en pannkaka fräser och bränner fast i stekpannan. "Buuääähhh, buää, nämen oj, oj, oj, stackars liten, hur gick det, pschhhhfschhhhhhhhhhhshhsh".
Det gick dock bra, Samuel klarade sig utan bulor, blåmärken eller brutna ben men hjälp vad rädd man kan bli. Sen när Max kom hem var det pannkakssmet på golvet, på väggarna, i håret osv och det första Samuel gör är att ta Max i handen och leda in honom i köket, peka på stolen, visa var han ramlade och ropa "BaBang!" och sen oja sig - flera ggr. Ja, mamma klantade sig, okej?! Rub it in liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar